Jag hade sett till att min tid som Telemarksåkare (nu får ni som inte vet googla er fram till svaret) hade fortsatt. Inte bara en halv säsong. Det ljuva swosch-ljudet i varje sväng, knäböjandet, de röda knickersbyxorna och den så obligatoriska anoraken med fickan fram på magen. Jag saknar det.

Jag hade många drömmar när jag var runt 20 som för det mesta handlade om äventyr på olika sätt. Några blev verklighet under en sommarvecka i Åre. Forsränning, forspaddling, mountainbike och så lite nattliga fisketurer med lägereldar. Jag snuddade vid det mesta, men jag hade så bråttom att bli vuxen. Säsongerna i Riksgränsen såg jag mest som utfyllnad mellan riktiga jobb, inte var toppturerna med helikopter något som kunde räknas som vuxenpoäng? Inte heller de gånger man tog sista liften upp på toppen, skråade så långt det bara gick för att hitta orörd snö för att dagens sista tur skulle bli episk. Och inse när man satte turen att man precis missade sista malmtåget som gick mellan Narvik – Kiruna, enda chansen för att slippa gå tillbaka till Riksgränsen i slalompjäxor.

Idag är en dag utan digitala möten en sällsynt händelse. Om en sådan dag inträffar samtidigt som solen visar sig från den allra bästa sidan, då flyr jag. Ut på den frusna Mälaren, solen i ansiktet och vinden i nacken. Den lilla kontorshunden tassar före med svansen på topp. Här ska njutas äventyr. Vi känner oss äventyrliga när vi på plogade spår tar oss runt Östra Holmen, och ser alla som njuter av långfärdsskridskor, bandyrör och sparkar i en salig blandning. Vi samsas om utrymmet, möter varandra på respektfullt avstånd och till och med den lilla kontorshunden inser storheten i att inte skälla på mötande hundar utan tittar nyfiket under lugg utan ett ljud. Tills han kommer. Han med Kiteseglet.

Det låter från seglet, och snabbt tar han sig fram på skidor. Han glider rakt över isen, tar sats och hoppar upp i luften och låter seglet bära honom. Sedan landar han snyggt och graciöst en bra bit längre bort. Han vänder om och letar upp den perfekta vinden, tar sats på nytt och så sätter han fart för ett nytt hopp i solen med klarblå himmel som bakgrund. Som om det inte fanns någon morgondag alls.

Kontorshunden morrar till, och gruffar mot surfaren. Själv drömmer jag att jag vore 20 igen och grym på att Kitesurfa. För när minnet sviker i vardagen, och dagarna med digitala möten zoomas ihop till en massa, så litar jag blint på mitt muskelminne. Jag minns inte i detalj om jag skulle skriva ett körschema hur man detaljerat gör för att sköta om en häst, men när jag står i stallet 20 år senare så går det per automatik. 10 års hästträning sätter sina spår och jag litar blint på att muskelminnet leder mig rätt. Även inom ett mer äventyrlig område.

Om jag ändå hade övat upp muskelminnet för alla grymma äventyrssporter när jag var 20 så hade mitt snart 50-åriga jag svept fram på den frusna Mälaren med ett swosch-ljud. Och ett segel ovanför. Utan bekymmer för morgondagen. Nu letar jag istället upp närmaste isvak och tar mig ett "tantdopp." Det är så långt mitt mod tar mig, i mitt snart 50 åriga jag. Men du, som är runt 20 och bara väntar på att livet ska sätta fart igen, du har både mod och kraft. Se till att använd det på rätt sätt.

24122020 IMG 4766

Kommentarer