Tågluffen

En ska aldrig säga aldrig. Som i ”aldrig flyga mer”. Vem kan lova det? Utom Greta förstås. Men nu ville vi verkligen pröva. Så efter en fantastisk resa till Island och en vecka i Portugal med flyg sa vi: Hädanefter vill vi FÖRSÖKA att inte flyga!

IMG 6014

Första steget blev inrikes, den vana sträckan mellan Västerås och föräldrahemmet i Umeå. Bytte Norwegian mot SJ och Botniabanan. Gick fint.

Så kanske mot södra Europa till våren? Vi sejfade och fann en gruppresa till Gardasjön i norra Italien. Som en lär-resa liksom, inför mer egenregisserade äventyr.

Upplägget var en dagsresa till Hamburg, övernattning och sedan vidare ytterligare en dagsetapp, mot Verona och staden Garda. Med interrailpass för fem resdagar på fickan.

Vi hade bytt de ålderstigna ryggsäckarna mot lättviktiga, enligt råden ”liten rullväska och ryggsäck”. Besökt Tågsemesterträffen, läst böcker om rutter och tågluff.

Centralens Resebutik i Kalmar, veteran inom tågbokning, stod för biljettlogistiken.

En mycket tidig majmorgon lät vi oss gladeligen fotas med säckar och allt, vid järnvägsstationen i Västerås. Pepp och på väg mot Köpenhamn, där hela gruppen med reseledare skulle mötas.

Men när vi rullade in i Hallsberg…gick strömmen! Sveriges största järnvägsknutpunkt var lamslagen i flera timmar.

Reseledarens väl tilltagna marginaler för krångel och förseningar krympte ner på minus och när gruppen så småningom trasslat sig ner via den alternativa vägen genom halva Jylland (färjan Rödby-Puttgarden var tidigt förlorad) var det sen kväll och vi fick ta in på danskt hotell i stället.

Eländet växlades mot en smart reservplan dagen därpå, då vi via tåg och buss hann ända fram till hotellet i staden Garda, där nattmat väntade gruppen. Vi slapp alltså öda en extra dag av interrailpassets fem resdagar.

Gardasjön är främst de mogna människornas resmål, det framgick tydligt, men av alla krävdes ju fysik nog för perrongspring och ryggabärning, så snittkraften och energin i gruppen var god.

”Vänlighet och hjälpsamhet tycks frodas i rälsnära miljö”

Ann Lystedt

Vår extra tågdag ägnade vi en tur till Venedig – klyschigt kanske men väldans häftigt! Svindyra gondoler undvek vi, men bara fenomenet med en stad byggd på pålar…och till det vacker Markusdom, mysiga gränder och inblick i vardagsliv med jobbresor, frakter, sophämtning och allt – på vatten.

Gardas svalaste majmånad på femtio år vållade oss inga besvär, stadsbesöken mådde väl av den temperaturen – men såklart välkomnade vi de två sista dagarnas sol och bad.

Eftersom nerresan genom Österrike och Brennerpasset skedde i buss under nattligt mörker bjöd hemvägen under dagtid norrut på en välkommen kaskad av tokvackra alpvyer. Tågresans estetiska höjdpunkt.

På de flesta tåg (ej Öresundstågen) fanns restaurangvagnar, en del till och med med ståndsmässigt vitdukade bord. Vi hade reservpackat med yoghurt och mackor för mellanmål vid eventuella sockerfall.

Platsbiljetter är en bra garant för komfort, men såvitt vi såg inget generellt krav för att få åka med; längs en del sträckor stod folk i gångarna. Och många tåg tar även cyklar ombord, inte minst i Giro-landet Italien.

Vi fick absolut smak på mer tåg! Nästa äventyr blir att testa den egna förmågan att hålla ihop en resa, via Schweiz till Norditaliens kust. Tidplanen är klar, men vi finputsar den genom en resebyrå som får boka platsbiljetter. Jag känner mig inte helt trygg med vår förmåga att lösa problem efter vägen…men i Facebookgruppen Tågsemester kan en snabbt få bra tips!

Vänlighet och hjälpsamhet tycks frodas i rälsnära miljö.