En 130 ton tung fettklump i Londons avlopp. Så känner jag mig. Som en stor blubb som kloggar igen det fria lyx-flödet, sprinklar morgongranolan med verklighet och tar hål på världens alla såpbubblor. 
Men jag har inget val. Jag måste. Jag måste kunna berätta för mina barn att jag gjorde något. Måste kunna se mitt rynkiga framtids-jag i spegeln.

Allt förändrades för några veckor sedan. Någonting brände hål i mig.

Det var en sådan där vintrig måndag-tisdag-onsdag och Netflix, HBO och varenda liten myspysig-TV-serie-utmanglande uppfinning var inventerad. Vägs ände på internet var nådd. Så jag började plöja SVT-snygg-serien “Köttets lustar” med ena ögat (och den andra lade jag vant på scrollet på Instagram). Men jag blev fast. Och ställd.

Mången texter och TV-serier om klimatet har passerat mitt öga, men just där och då var det som att någonting brände hål i mig. I korthet handlar serien om Henrik Schyffert, hans kärlek till kött och ett stycke okonventionell vego-utmaning. Men det var inte just plotten som sög tag i mig. Utan när en speakerröst pratar om klimathotet, att vi håller på att förstöra vår jord och yppar “vi har INGEN ANNANSTANS att ta vägen”. En mening kastade upp mig som en kotlett på ett styckbord och blottade mig för två av mina största rädslor. Döden och rymden.

I samma veva kände jag mig så urbota dum, som – trots att jag ju har koll på klimathotet – inte vågat dyka ner i vad det faktiskt skulle innebära. Inte riktigt förstått. Att jag, genom mitt sätt att leva, manglar fram en framtid som går på knäna. Som kanske inte går att rädda. Öar kommer att slukas av höjda havsnivåer och människor kommer att dö. Kommer behöva fly från sina hem. Detta vet vi kommer hända, men sedan då? Ett varsågod till mina barn, här få ni deala med mina två största rädslor, för det vågade uppenbarligen inte jag.

Där kommer de befinna sig, på en svävande boll i rymden. Och de har ingenstans att ta vägen.

Jag har alltid tänkt i någorlunda hållbara termer. Eller trott att jag gjort det. Hur unik och fenomenal jag än tror att jag är, så är jag som vilken annan människa i västvärlden. Jag lyxar. Unnar mig. Drömmer om nya vill-ha-grejer och en marinerad fläskkotlett på sommarens grill.

Men så har jag mitt värmländska lantis-DNA – med en uppväxt nära syrssjungande ängsvyer, nattbad i friska sjöar och mammas ekologiska trädgårdsland som skafferi – som autopilotat mig genom livet och lämnat vissa val med fadd eftersmak.

Nu inser jag att jag har för mycket att förlora. Jag håller på att förlora. Förlora chansen att ge mina barn och barnbarn just den syrs-sjungande-natt-bads-världen. Jag har fuckat upp.

Jag är tvungen att se jordens diagnos i vitögat, även om jag är fullständigt skitskraj (och det går emot min optimistiska det-löser-sig-natur). Helst av allt skulle jag vilja chartra mig bort till en tropisk ö, fäkta bort alla miljöbelastningstankar som inte går i linje med mina drömmar. Som en Marie Antoinette som älgar i sig bakelser, medan världen svälter utanför.

Det gör så ont i mig när jag tänker på att vi håller på att dra undan mattan för oss själva. Att vi glatt bokar ett plan rätt ner i graven. Tar med den där nya polyester-blusen som får vilken nomad som helst att verka oerfaren i flygtimmar och slänger med sommarens grill-biff (som tagit 10 000 liter vatten att slaska fram) när vi ändå är igång.

Det där brännhålet som satt sig så hårt har fått mig att inse att det inte finns någon pardon. Det finns inga avtagsvägar. Längre. De chanserna har vi sumpat för länge sedan.

Det finns en väg framåt och den var grön. Och det är dags att vara en blubb. Någon som ifrågasätter, vågar vara obekväm och vill förändra. Inte ha ångest och fortsätta gräva graven, utan faktiskt klamra sig upp och leva.

Istället för ett snabbt uppåttjack i form av utlandssemestrar, spontanshopping och slit-och-släng (med efterföljande cold turkey) så tar jag en annan väg.

Miljöångest har ju aldrig kvalat in som någon skrytig hobby direkt, så då tänker jag att jag skippar den. Helt. Lägger energin på att hitta nya, spännande stigar istället. Det kanske inte finns en väg, men en jädra stig borde jag ju kunna plöja upp, eller hur?

Under 2018 skippar jag kött, slit-och-släng-shopping och flyg helt, istället planerar jag in en tågluff ner till kontinenten. Italien och Frankrike i höst. Svischa fram i 300 kilometer i timmen, se flotta slott passera förbi och sippa champagne på de übermoderna franska tågen.

Jag kommer förmodligen aldrig flyga mer. Radikalt, men å andra sidan: vad är det jag missar? Ja, någon strand på andra sidan jordklotet som jag faktiskt redan har haft den otroliga lyxen att se.

Vad är det jag vinner? Att mina barn kan växa upp i en vettig värld där vissas göttiga leverne inte är på bekostnad av andras. För så är det ju. Vad vi gör här påverkar andra än mer. De kommer förlora sina hem, sina länder, sin natur. Vi kommer förmodligen inte märka så mycket här uppe i norr.

Så. Vi har liksom inte tid att gå runt och smutta cocktails och låtsas som ingenting. Det är nu det händer.

Nu står jag inför valet att hoppa på (det klimatsmarta) tåget eller fortsätta vältra mig i lyx och uns.

Det är nu det händer. Det är nu historiens skrivs. Och jag tänker vara med och skriva en rad. Eller två. Vara en blubb, en 130 ton tung fettklump och sedan rakryggat stå framför spegeln (och mina barn) med mitt rynkiga, stolta future-fejs.