”Blicken har vi fästad mot det förflutna, eftersom det är den enda tidshorisont vi har någon kunskap om. Framtiden i sin tur är en ryggsäck full av förpliktelser som, om vi skulle ha den för ögonen, skulle förhindra oss att fortsätta vandra.”

Citatet ovan är hämtad från Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta – Om avkoloniserade läsningars möjlighet”. I den har Therese Svensson prövat att läsa de svenska klassikerna från tidigt 1900-tal (av författare som Karin Boye och Hjalmar Söderberg) utifrån insikten att världen inte längre kretsar kring Europa. I sin avhandling tar hon avstamp i Ayamara-kulturen (ursprungsfolk i Anderna) och deras föreställning om att vi människor rör oss med ryggen mot framtiden.

- Att röra sig med ryggen mot framtiden innebär inte att Ayamara-kulturen har förlorat sig i det förflutna eller inte vill blicka framåt på grund av rädsla. Utan det handlar om att se att det är nuet som är det enda verkliga. Att det är i nuet vi har möjlighet att blicka bakåt och framåt på samma gång. Och att det är så vi kan förstå den tid vi lever i, säger Therese Svensson i ett pressmeddelande.

Det är detta att ”röra sig med ryggen mot framtiden” som dansarna och koreograferna Amanda Billberg och Jannine Rivel hämtat inspiration från när de tagit fram dansföreställningen Retrograd.

Men hur går det då till att förvandla en avhandling till en dans? Amanda Billberg och Jannine Rivel berättar:

- När vi skapar dans så går vi in i en slags process. Vi läser en text – skriver – dansar – rör oss – skriver och läser igen. Vi rör oss på så vis i texten. Man kan nästan se det som att det blir ett recept för dans där läsandet, rörelserna, skrivandet och dansandet tillsammans bildar själva föreställningen.

Therese Svensson fyller i:

- Det jag bidrar med i Retrograd, förutom min avhandling, är också en nyskriven text utifrån själva dansföreställningen. På så vis får jag möjlighet att jobba med min avhandling på flera plan och nästan omsätta den till poesi. Och sedan är det väldigt spännande att få se min akademiska text bli till just dans och scenupplevelse.

Med Retrograd vill Amanda Billberg och Jannine Rivel få fatt på andra sätt att röra sig mot framtiden – och på så vis möjliggöra för en annan framtid.

- När vi rör oss baklänges sätter vi tilltro till kroppens upplevelse och kännande. Vi behöver lita på våra upplevelser av kroppens position i relation till rum, oss själva och andra objekt och människor. Med Retrograd vill vi undersöka om vi genom att dansa just baklänges kan förstå något om nuet och den klimatkris vi befinner oss i. Och om det kan hjälpa oss att skifta vårt förhållningssätt till vår (o)möjliga framtid, säger Amanda Billberg.

Och det här med att dansa baklänges då? Hur kan det ta sig uttryck? Jannine Rivel berättar:

- Att dansa baklänges blir en metafor för att tänka världen annorlunda. Världen, så som vi ser den här i väst, handlar om att vi alltid ska röra oss framåt, linjärt, uppåt, snabbare. Men när vi dansar och rör oss baklänges behöver vi koppla på våra sinnen för att kunna orientera oss i ett rum utan att vi ser var vi sätter ner våra fötter.

Amanda Billberg avslutar:

- På samma sätt vill vi väcka tanken – vad händer när vi går med ryggen mot framtiden och på så vis går ovetande in i framtiden? När vi rör oss baklänges blir det exempelvis svårt att springa snabbt. Vi behöver i stället stanna upp och hamnar på så vis nästan som i en fördröjning av tiden.