En tur i mataffären för att kunna laga köttfärssås var till en början en chock för kroppen men avfallsbantningen gör att jag numer känner mig som en segrare och blir mer och mer redo för större förändringar till förmån för klimatet.

Författaren Britta Sjöström har skrivit en bok om hjärnan, ”Hjärnan bakom allt”. När jag läste den fick jag en aha-upplevelse om varför det, till och med fysiskt, känns så jobbigt att lägga om sin livsstil, som jag nu gör med mitt Zero Waste-projekt.

Britta skriver i sin bok om att det är oerhört energikrävande för hjärnan att göra en förändring. Den vill alltid ta den lätta vägen för att spara energi till kroppens alla funktioner. Det är ju så mycket som måste funka samtidigt; hjärta, lungor, lever, blodsystem och hjärnan har sina långa fingrar överallt i den stora syltburk som kallas kroppen. Förändring kräver omkoppling av en massa tankebanor, så kallade synapser.

Sedan årsskiftet, då mitt Zero Waste-projekt startade, måste jag koppla om alla mina synapser bara för att laga en middag, låt säga en enkel rätt som pasta och köttfärssås.

Jag utgår från att jag inte ska ta in några förpackningar som inte går att återvinna för att laga denna middag och sedan planerar jag en tur till stormarknaden. Där tar det stopp.

Pasta? I plastpåse eller kartong.

Köttfärs? I frigolit med plast.

Tomatsås? I pappkartong eller konservburk.

Kortslutning bland synapserna? Nästan.

Löken finns i alla fall på lösvikt…

Det var besvärligt att börja tänka i nya banor, svårt att känna att jag avstod saker jag gillar. För att underlätta för hjärnan har jag vänt upp och ner på systemet och listat sådant jag faktiskt kan få tag i på lösvikt och utgår från det. Det blir mycket savoykål, vitkål, linser, köttfärs, falukorv, havregryn, bönor, pasta, potatis.

Och för mig GÅR det att göra pasta med köttfärssås med uteslutande lösviktsvaror men det kräver besök till tre olika butiker. Pasta finns hos Skafferiet i Västerås. Tomatsåsen kokar jag själv på tomater från Ica eller Coop. Köttfärs finns hos Carlströms eller Saluhallen Slakteriet.

Och tro’t eller ej – när synapserna väl vant sig känns de nya valen inte längre som en uppoffring. Hjärnan vilar igen och det känns dessutom som en enorm lättnad att se avfallet i köket minska. Trots att jag gång på gång läser fakta om hur liten påverkan mitt lilla Zero Waste-projekt egentligen har på klimatförändringarna i det stora hela så vägrar jag förminska mig själv. Det är beteendeförändringen som är det viktiga – och de öppnar dörren mot nya, större förändringar.

Jag rör mig bort från konsumism – mot minimalism. Bort från slit och släng – mot hållbart nyttjande av det som redan finns, vilket i sin tur är en nödvändig anpassningsresa mot en framtida värld som kanske har färre energikällor, mindre vatten och färre livsmedel. I takt med att månaderna går och jag studerar klimatfrågan mer intensivt känns det också allt viktigare att minska mitt koldioxidavtryck så mycket det går. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Mina bästa Zero Waste-tips för köket:

-Koka egen tomatsås- eller puré. Gör storkok och frys in.

-Köp tygpåsar att frakta hem grönsaker/frukt/potatis i, eller sy egna påsar av exempelvis gamla örngott.

-Gör egna (eller köp) bivaxdukar som ersättning för plastfolie i kylen. Funkar också att frysa i, men bara några dagar.

-Köp korv, kött, ost, fisk och allt som går över disk i medhavd plast- eller glaslåda.

Läs mer praktiska tips och tricks på sajten avfallsbantning.se