Vi föll som furor, det var kärlek vid första ögonkastet. Inte skulle hon ligga på torra land och torka ihop, åh nej. Hon, som så fint legat till allmän beskådan på veteranbåtsmuseet innan det stängde.

Operation kulturarvsgärning sattes genast i gång. Vi såg henne svälla i sommarformen, tryggt hängande i sele för att inte sjunka. Premiärturen till ordinarie båtplats närmade sig, och vi kunde efter en hel del trixande, och extern experthjälp, få i gång den krånglande motorn.

Vi puttrade iväg, och hon kluckade så där härligt som bara en gammal båt kan låta. Men när vi skulle sätta lite press och öka farten så ville hon inte längre, nope, det tog tvärstopp. Där låg vi på böljan blå och kom varken framåt eller bakåt, utan bara drev omkring. Sjöräddningen kom och bogserade in oss till vår brygga, tryggt och säkert och där ligger hon än.

Vi har läst, rådfrågat de flesta och har nu förkovrat oss i alla hemligheter en gammal motor från 1960 kan ha. Drömmen om att puttra ut på Mälaren, njuta av brisen och blåa vatten har falnat i samma takt som dagarna blivit kortare.

Nu har vi har skjutit fram båtupptagningen en vecka till, vi hoppas kunna gå för egen maskin till vintervilan. Än har vi inte gett upp.

Trots att hon har bjudit på idel motstånd, så är hon värd att kämpa för. Det är ett hantverk, en klenod i mina ögon, som en Stig Olsson byggt alldeles själv. Båtdynorna, i härlig guldsammet, är handsydda och ser obetydligt använda ut.

I vår ska jag slipa, olja och vårda. Jag har redan läst två böcker om hur man bäst vårdar sin träbåt, och är medlem i olika forum där gubbvetenskapen stundtals slår knut på sig själv, om än med trevlig ton.

Att ta hand om skavanker och hålla liv i gammalt gör mig gott. Det är nog därför vi trivs så bra ihop, lilla pärlan och jag. Vi två, med våra skavanker. Väl värda att vårda.