En överväldigande majoritet av världens länder i FN enades år 2015 om handlingsplanen mot ett hållbart samhälle. Man satte en ambitiös deadline och döpte planen till Agenda 2030. Planen är med sina 17 mål och 169 delmål det mest offensiva och allomfattande initiativet någonsin för en genomgripande förändring av världen – en omställning till det ekonomiskt, sociala och miljömässigt hållbara samhället.

Agenda 2030 saknar inte fel och brister. Men säg de internationella överenskommelser, framförhandlade under år, mellan ett stort antal länder, som inte innehåller kompromisser och motsägelser. Trots dessa har genomslaget för agendan varit massivt och på kort tid har den inte bara skapat ett globalt ramverk för förändring. Den har också lyckats samla offentlig sektor, näringslivet, civilsamhället, akademin med flera bakom gemensamma mål och prioriteringar. Vi har faktiskt gemensamt bestämt oss för hur vi vill att framtiden ska se ut.

Det vi däremot inte har bestämt något om gemensamt är hur vi ska ta oss dit. Vilka åtgärder, insatser, reformer eller metoder som ska användas är upp till varje land.

Agenda 2030 skiljer sig från andra internationella avtal genom att tydligt uttala att alla de 17 målen är integrerade och odelbara och balanserar de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.

Som Nationell samordnare ska jag och mitt kansli arbeta för att stärka, främja och fördjupa olika aktörers arbete, genom samverkan och partnerskap. Ett särskilt fokus läggs på barns och ungas perspektiv och delaktighet och på dem som befinner sig i en särskilt utsatt situation.

Den plattform som Agenda 2030 utgör, som många andra redan konstaterat, är en utmärkt ansats för att hantera den pågående pandemin och den ekonomiska krisen. Hanteringen kommer nämligen att kräva mer av tvärsektoriella perspektiv och lösningar än många tidigare kriser på samma gång som dessa också behöver utformas för att möta hotet från klimatomställning och miljöförstöring. När nu enorma ekonomiska belopp frigörs för att hantera den situation världen befinner sig i är det avgörande att dessa används, inte bara för att hantera den akuta situationen, utan också för att bygga en hållbar värld. Flera länder har ställt långtgående och ambitiösa hållbarhetskrav på de skattepengar som betalats ut i syfte att påskynda omställningen.

Det är dock inte bara ekonomiska resurser som behöves för att klara omställningen. Vad som många gånger är minst lika viktigt är viljan och förmågan att ändra arbetssätt och organisation. Vad som kanske kommer vara allra viktigast för att uppnå de globala målen fram till 2030 är modet hos beslutsfattare och andra att våga utmana våra nuvarande system och regelverk. Våga implementera nya lösningar och hitta andra vägar än de invanda för att komma framåt.

Våra nuvarande system agerar tyvärr med helt andra logiker än med helhet och långsiktighet som grund och jag ska illustrera med ett exempel: behovet av tidiga insatser för barn och unga för att motverka framtida problem som fysisk- och psykisk ohälsa, arbetslöshet och kriminalitet. Här finns till synes en enighet från alla instanser kring behovet av tidiga insatser. Många är de som vittnar om att det tidigt går att identifiera de barn och familjer som behöver extra stöd och att samhället med hyfsat enkla och jämförelsevis billiga insatser kan motverka framtida social utsatthet, stora lidanden hos enskilda och deras familjer samt inte minst samhälleliga negativa kostnader inom rättsväsende och vård.

Så hur hanterar vi denna enighet om tidiga insatser? Jo vi fortsätter att:

• Inte lagstadga

• Prioritera bort

• Organisera oss i stuprör

• Hantera symptomen

Och för detta får kommuner och regioner med rätta utstå kritik, men det som glöms bort är att även stat, näringsliv och civilsamhälle behandlar frågan på exakt samma sätt. Uppdrag till utredare eller myndigheter görs i olika omgångar och utan att relatera till varandra, och pengar och stöd delas ut för tidsbegränsade projekt. Om vi på allvar vill sätta in tidiga insatser för barn och unga behöver regeringen leverera uppdrag och beslutsunderlag som är sammanhållna. Som nationell samordnare har jag därför på eget initiativ påbörjat arbetet med att samordna de nu pågående statliga utredningarna samt berörda myndigheter som berör området. Målet är att kunna presentera ett sammanhållet underlag för beredning av regeringen. Vår ambition är också att ta tillvara tidigare statliga utredningars föreslag som berör barn och ungas framtid men som av olika skäl inte lett vidare till konkret handling. Uppdrag och pengar behöver samordnas i ett helhetsgrepp och detta måste komma från högsta ort för att få genomslag i hela landet.

Det är också tydligt att Agenda 2030 till stor del uppfattas och därmed felaktigt hanteras som ett miljöprojekt, om än komplext sådant. Min uppfattning är att strävan efter hållbarhet gäller i alla aspekter av mänskligt liv även om det naturligtvis är miljö- och klimatförändringarna som gör behovet av förändring akut. Men människans livsstil påverkar inte bara klimatet utan hotar även den biologiska mångfalden och människors eget välbefinnande och det är inte mindre än en samhällsomvandling som kommer att krävas här. Om vi gemensamt agerar på Agenda 2030 så kraftfullt och kreativt som vi hanterat covid-19 så har vi alla möjligheter att lyckas! Och det jag ser framför mig är faktiskt en betydligt bättre, om än annorlunda från idag, värld och vardag för människor världen över. Det går att leva inom de planetära gränserna även om det är utmanande för det liv vi känner idag.

Om planetens gränser anger ramarna för mänsklig aktivitet så utgör människors hälsa och välbefinnande dess själva grund. Om inte människor har en dräglig tillvaro och förutsättningar för överlevnad så kommer vi inte lyckas med miljö och ekonomi heller. För att denna samhällsomvandling ska komma till stånd behövs folklig förankring och engagemang. Det är i frågor som demokrati, minskade klyftor, tillgång till rent vatten, minskad fattigdom och jämställdhet som Agenda 2030 tar sitt avstamp. Det är i alla fall där jag börjar min insats och arbete.

Mitt uppdrag som Nationell samordnare för Agenda 2030 ska slutredovisas senast den 31 mars 2024.

Varmt välkommen att bli en Agenda 2030 aktör du med – ingen ska lämnas utanför!

/Gabriel Wikström