År 1900 tjänade en ingenjör i Stockholm nästan 16 gånger så mycket som lågavlönade arbetaryrken. Femtio år senare bara tre gånger så mycket. Vad hände?

­– I våra tabeller hittar man handelsbiträden, pigor och sömmerskor i den absoluta botten av lönerna år 1900. I medelklassen fanns bokhållare, arbetare och arbetskarlar och de som tjänade mest var olika sorters handlare. Jobbstrukturen då var faktiskt ganska torftig, säger Erik Bengtsson, docent i ekonomisk historia på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Stabila inkomstskillnader 1870 – förändras från 1920

I en ny forskningsartikel visar Erik Bengtsson och Jakob Molinder hur en lågavlönad kvinnodominerad yrkeskategori – pigor och hushållerskor – minskar radikalt från att vara dominerande i låglöneskiket i slutet av 1800-talet, till att vara betydligt mer sällsynt 1950. Under samma tid blev löneskillnaderna mellan hushåll mindre, men det berodde alltså inte bara på löneökningar utan även på hur arbetskraften var utformad.

– Tillgången på mer kvalificerade yrken blev helt enkelt större med tiden. Pigorna och hushållerskorna försvann och i stället fick vi kontorister med högre lön, säger Erik Bengtsson.

Erik Bengtsson och Jakob Molinder visar hur något började hända med inkomstojämlikheten ­– förhållandet mellan vad den lågavlönade arbetarklassen och de högre skikten tjänade – runt 1920. Men de visar också hur den ekonomiska ojämlikheten var stor – och stabil – i slutet av 1800-talet.

– Det är första gången som någon har digitaliserat och systematiserat de här befolkningsuppgifterna mellan 1870 och 1900 vilka också innehåller uppgifter om en äldre inkomstskatt kallad ”bevillning”. Det gör att det vi kan säga om inkomstojämlikheten i Stockholm just de sista decennierna av 1800-talet är fullständigt unikt. Vi har vetat länge att Sverige då var ett mycket ojämlikt land. Men det vi nu kan se är att ojämlikheten var stabilt hög under de här åren, tvärtemot vad man tidigare förmodat eftersom ekonomisk tillväxt och industrialisering sätter i gång då. Men utjämningen mellan yrkeskategorier startar först runt 1920, säger Erik Bengtsson.

Tjänstesamhället förändras – från pigor till kontorister

Tidigare forskning har visat att det finns flera orsaker till att inkomstklyftorna började bli något mindre med tiden, för att runt 1970–1980 för Sverige som helhet bli historiskt låga. Från 1920 minskar kapitalinkomsterna bland de högavlönade och från 1930 spelar progressiv beskattning roll liksom längre skolgång och rösträtt. Men i Erik Bengtssons forskning är det en faktor som lyser tydligare än alla andra som förklaring till att löneskillnaderna mellan arbetarklass och högutbildade tjänstemän började minska: strukturell förändring av yrkesutbudet.

– I dag pratar vi om att vi har ett tjänstesamhälle, men Stockholm var ett tjänstesamhälle redan på slutet av 1800-talet med handel, kontors- och hushållsjobb. Det förändras inte så mycket eller snabbt som man kanske kan tro; även under industrisamhällets peak i mitten av 1900-talet finns det många servicearbetare, inte bara industriarbetare. Och 1800-talets servicesektor inriktade sig bland annat på lågavlönade hushållstjänster till de förmögna.

Men så händer något. Efterfrågan på okvalificerad arbetskraft minskar i takt med att löneskillnaderna mellan sektorer blir något mindre. År 1950 finns hembiträden och städerskor fortfarande i lönebottnen, tillsammans med kontorister. Men nyheten är att man också kan hitta kontoristyrket bland medelklasslönerna. Det som har skett, enligt Erik Bengtssons forskning, är att kvinnor som är aktiva i arbetslivet har fått möjlighet att ta mer kvalificerade arbeten, och därmed också få tillgång till högre löner. 1870 utgjorde olika typer av tjänstefolk 45 procent av arbetarklassen. 1950 hade det sjunkit till drygt tio procent.

Högre löner och utbildning bidrog också

Men också de som fortfarande arbetade inom låglöneyrken fick bättre löner efter 1920. Den genomsnittliga arbetarens realinkomst ökade med 72 procent från 1900 till 1920, och med ytterligare nästan lika mycket (69 procent) från 1920 till 1950. Under perioden steg även utbildningsnivån bland gemene man och tidigare studier har visat på betydelsen av utbildning för framtida inkomster för personer med arbetarklassbakgrund. Även fackföreningsrörelsen och förändrade normer för lönesättning bör ha spelat in. Forskarna har dock inte kunnat testa för till exempel fackföreningsrörelsens inverkan på de data som de har använt: ett samband är troligt men mer forskning behövs.

Er forskning slutar 1970. Vad hände hänt om ni hade närmat er nutiden ännu mer?

­– De första decennierna efter 1970 fortsätter jobbuppgraderingen på ungefär samma sätt ända fram till slutet av 1990-talet. Men sen 2005 har det gått baklänges, då har vi fått en polariseringsprocess, där de högavlönade jobben ökar, men också de lågavlönade. De i mitten minskar. Så har det sett ut i USA sedan mitten av 1980-talet, men inte här i Sverige.

Vilka lärdomar för dagens samhälle kan vi dra från din historiska forskning?

– Det visar på betydelsen av en sund arbetsmarknad, i betydelsen att man skapar jobb som är kapabla att betala hyfsade löner och ge hyfsade villkor. Ur ett ojämlikhetsperspektiv talar man ofta om att ”löneskillnaderna är si eller så”, men det är lika viktigt att tänka på hur stora grupperna är och hur samhällets institutioner formar förutsättningar för tillväxten av olika sysselsättningsgrupper. Vilken typ av jobb som skapas har stor vikt för inkomster och deras fördelning, säger Erik Bengtsson och exemplifierar:

– Man kan inte bara tänka på vad en ingenjör tjänar, utan hur många finns det? När lönerna stiger i samhället beror det kanske inte på att lönerna för enskilda jobb stiger, utan på att personer på lågavlönade jobb kan ta andra jobb, med bättre lön.

Forskarna har valt att titta just på Stockholm för att kunna avgränsa sig. Det gör till exempel att inga bönder ingår i statistiken och det kan vara svårt att dra långtgående slutsatser för Sverige som helhet. Men forskarlaget skriver just nu på ytterligare en artikel, med rön från hela Sverige, så snart ska det förhoppningsvis gå att säga mer.